ÖNSKAN SOM GICK I UPPFYLLELSE
av Johanna

Det var en gång en flicka som hette Misanea, hon bodde
i Stockholm. Alla hennes klasskamrater kallade henne
för Mickan. Hon gillade inte att bli kallad så, för att
det lät som Micke. Hon hade vitt hår och samma tråkiga
rödsvarta tröja varje dag.

Misanea hatade sitt liv, hon bodde i en lägenhet med 10
000 000 våningar, och det var två kilometer till
skolan. Gissa om hon blev trött. Det var ett skruttigt
hus för det fanns inte ens hiss. Hon kom oftast försent
och fick kvarsittning.

Mickan bodde med sin farfar för att mamma, pappa,
mormor, morfar, farmor och hennes bråkiga storasyrra
Manea hade blivit uppätna av en elefant när dom var i
Tanzania. Det enda hon blev glad över var att Manea
blev uppäten. Farfar rökte och använde samma kalsonger
hela tiden, inte undra på att ingen ville vara med
Mickan. Hennes högsta önskan var att bli en PUNGRÅTTA!
Ingen skulle ändå sakna Misanea, om dom kom ihåg henne.

Det var en solig, tråkig, ful och trött sommardag, (som
alla andra). Och hon gick ner för alla 200 000 000
trappstegen med huvudet hängande (som alla andra
morgnar). Men plötslig hördes ett ljud som fick henne
att titta upp, dom skulle bygga en hiss, och Mickan
blev superglad. Slippa gå upp och ner två gånger om
dagen, vilken lättnad. ”Nu kanske jag kan börja gå ut
oftare när jag slipper gå”, tänkte Misanea. Det kanske
bara tar tio minuter, för det tar en timme att springa.

Så samma dag på kvällen tog Mickan en kvällspromenad.
Hon tittade på stjärnorna men hon kunde inte förstå
vilka stjärnbilder det var, för att hon hade sovit på
lektionerna. Plötsligt började Misanea att gråta. Stora
tårar rann ner för Mickans kinder. ”Jag saknar min
mamma, jag vill bli en pungråtta. Vad ska jag välja
mellan?”

I samma stund som hon tittade upp såg hon att en
stjärna föll, nu gällde de att bestämma sig, pungråtta
eller mamma. ”Om jag säger båda kanske båda går i
uppfyllelse”, tänkte Misanea. ”Jag önskar, att mamma
levde och att jag blev en pungråtta.” I nästa sekund
stod mamma med armarna om farfar, till slut sa hon ”ska
vi gå in till lägenheten gubbe?”

”Gud vad dom har blivit stora”, tänkte Mickan. Hon
började titta sig omkring och märkte att alla andra
saker också hade blivit större. Det kunde bara betyda
en sak, önskan gick i uppfyllelse. Nu hade stjärnan
missförstått henne. ”Duma stjärna, nu får jag inte vara
med mamma för att jag blev en pungråtta”, skrek
Misanea. Då hördes ett litet pip ifrån busken. En liten
mus stack ut huvudet från en dörr. ”Konstigt att jag
inte har sett den där förut”, tänkte hon.

Mickan snabbade sig för att hinna med musen, och innan
Misanea hade hunnit stänga dörren så såg hon att det
fanns en hel värld inne i busken. Gator korsade, barn
till alla olika möss och råttor kom hem från
kvällsskolan och vuxna kom från jobbet.” WOW”, fick
Misanea fram. Det här var nog det vackraste Mickan hade
sett.

En snäll mus kom fram och frågade om hon ville följa
med och fika lite bullar. Det ville hon gärna. Medan
dom fikade berättade Misanea om förvandlingen. Då sa
gumman, ”Jag vet en trollkarl som kan trolla dig till
en människa, och om du vill behålla mamma så går det
säkert bra.” ”Tack så mycket gumma!” ropade Mickan.
”Jag har ett namn”, sa gumman surt. ”Jaja, bryr sig,
jag har bråttom, tjiho.”

När hon kom in till trollkarlen blev han glad att få en
kund, för dom andra i staden hade inte velat ha något
med trolleri att göra den dagen. Misanea grät, på
pungråttespråk, av glädje. ”Jag önskar att jag var en
människa”, ropade hon. Trollkarlen skrek åt henne:
”Spring ut ur busken för annars skulle den komma att
rasa. Hon gjorde som dom sa och hon blev en människa.
Jag har väldigt tur tänkte Mickan och hon levde lycklig
i alla sina dagar med mamma och farfar.


Råtta, råtta mus, ett sånt roligt bus!