”VARFÖR ÄR DU SÅ SUR?”
av elinånora

”Men Emma, varför är du så sur?” sa Mattis och tittade
på Emma.
Emma tittade surt på Mattis.
”Det vet du väl redan… patetiska jävel!” sa hon och
sprang iväg.
Mattis visste ju redan… men vad hade Mattis med det att
göra? Hon var ju inte ens där när det hände… Mattis
stod där, lutad mot skolväggen och suckade. Nu var Emma
sur igen. Och stod säkert borta vid klätterställningen
och snackade skit om Mattis med några andra som
snackade skit oftast. Emma var ingen sån människa.
Hallå Mattis! Vafan tänker du på? Jag vet inte.
”Hej Matilda… hur är det?” sa en bekant röst bakom
henne. Det var Ida. Klassens mobbade tjej.
”Hej” sa Mattis.
”Hörde att du och Emma bråkat.”
”Va? Vem sa det?” sa Mattis och väntade på svar.
”Men allvarligt, jag stod ju bakom er när ni skrek till
varann!” sa hon och lät förvirrad på rösten.
”Aha, roligt då!” sa Mattis och vände ryggen mot Ida.
Hon tittade ner på sin mage, hon klappade lite på den.
”Ja, men nu ska jag gå vidare, hejdå Matilda!” sa Ida
och gick iväg.
Mattis sa inget. Ida var ändå så jobbig. Skolklockan
ringde och alla sprang in till sina klassrum. Sist kom
ju förstås Zazzi och Emma. Zazzi är en riktig människa
som ingen vill ha med att göra, hon har sina kontakter.
Mattis stod och tog av sig sina skor när de kom in.
Emma tittade en lång stund på Mattis.
”Vad vill du mig egentligen? Va?” sa Emma och kom
närmare Mattis som inte hade något försvar.
”Du vill vara bäst, eller hur?” sa Emma och tittade
Mattis rakt i ögonen.
”Nä…” kved Mattis.
”Du vet inte vad du ger dig in på, bitch!” skrek Emma
rakt i ansiktet på henne.