STORMVINDS NYA FLOCK
av Elisabeth

Jag traskade sakta runt. Min hästflock hade övergett
mej. Om du inte har förstått det så är jag en häst. En
vildhäst. Jag heter Stormvind och springer snabbare än
alla i hela min flock. Jag är tre år och beredd på att
skaffa en ny flock.

Okej, jag är inte direkt utstött från min flock, jag
ska förklara det från början. Det hände för tre år
sedan. Jag föddes. Min ras är mustang och om jag får
säga det själv så tycker jag att jag är väldigt vacker.
Nåja, för tre år sedan föddes jag. Jag har ädelt blod i
ådrorna. Men det skämdes jag faktiskt för. Ni undrar
säkert varför. Det är för att alla i min släkt har
varit vildhästar, men så en dag så fångades en häst
från min släkt och blev tämjd av människorna. En del
blev travhästar eller dressyrhästar. En del blev
hopphästar eller galopphästar. Till och med dom
dummaste hästarna passade in, dom fick jobba på cirkus
som avkastarhästar. Nästan alla i min släkt var numera
tamhästar. Det var det jag skämdes för.

För några dagar sedan så hade människorna dessutom
kommit och börjat jaga oss som nu levde med vildhästar.
Dom fick tag i min mor och då blev jag rasande och gick
till attack. Människorna slängde ett lasso om min hals.
Men det skulle dom inte ha gjort! Jag bet och sparkade
och stegrade mej. Till slut så kunde dom inte rå på min
styrka och råkade släppa taget. Jag gick än en gång
till attack och lyckades befria min mor. Vi galopperade
bort från människorna och till flocken. Men senare på
dagen kom människorna tillbaka och fångade mej. Resten
av flocken gav sig iväg, min mamma med. Jag spelade med
och verkade samarbetsvillig när dom förde mej till byn.
Jag hade nämligen en plan. När människorna hade fört
mej till byn, så skulle jag rymma och befria alla andra
hästar. Så jag låtsades vara samarbetsvillig och följde
snällt med dom.

Väl hemma i byn så såg jag massor med hästar, tur var
det i alla fall att alla hästar stod i en enda hage.
Jag gnäggade högt. Som jag hade trott. Dom blev
alldeles galna. Jag släpptes in i en hage med dom andra
hästarna. Männen, som hade fångat mej, sadlade av sina
hästar och släppte in dom i min hage. Jag gnäggade igen
och sa åt alla hästar att komma hit. Alla hästar kom.
Dom tittade nyfiket på mej och gnäggade. Någon sa:
– Vad gör du här? Du är ju en vildhäst! Du borde hålla
till i vildmarken.
Jag skrattade bara och sa:
– Hej, jag heter Stormvind och jag tänker hjälpa er
härifrån.
Dom andra hästarna drog efter andan en häst sa:
– Men varför heter du Stormvind? Hur har du fått det
namnet?
Jag började förklara:
– Jo, för alltid när jag galopperar så låter det som om
det åskar och jag galopperar snabbt som vinden.
En mallig häst kom fram till mej och sa:
– Vad gör du här? Det är jag som är ledare här. Ge dig
iväg!
– Vill du fajtas? sa jag. Så ska vi se vem som vinner.
– Visst, svarade den andra hästen.
Jag stegrade mej mot honom. Jag fick en perfekt smäll
rakt på bogen. Den andra hästen, som visst hette
Blacky, stegrade sig också. Han bet mej i manken och
jag bet tillbaka. Jag stod på fyra ben igen och
bestämde mej för att sparkas lite. Just då i samma
ögonblick gick Blacky ner på fyra igen. Jag sparkade
och det träffade Blacky på mulen. Blacky började blöda
och frustade argt. Jag galopperade runt i hagen och
Blacky satte efter mej. Men Blacky var inte lika snabb
och saktade snart av till skritt. ”Nu”, tänkte jag och
vände mej om och stegrade mot Blacky som föll ner mot
marken.
– Jag ger mej, nåd!
Jag gick ner på fyra igen och frustade belåtet. Nu var
det dags för den stora cuupen. Rymningen. Jag
galopperade mot hagens staket och hoppade över dom
högsta bommarna. Sedan travade jag till grinden och tog
av haspen.
– Kom igen mina vänner! Rym! skrek jag. Alla rymde. Jag
galopperade i täten av flocken. När folket i byn märkte
oss blev dom galna. Dom sprang efter oss, men vi var
för snabba. Äntligen hade jag mött mitt mål, skaffa
egen flock och nu är jag själv ledare!