Tsarens vedbod

av Carl-Göran Ekerwald
Bonniers
Slukarbok. 137 sidor

Tsarens vedbod är en ovanlig bok. Faktiskt den enda berättelse jag vet skriven för barn och ungdomar om den här delen av Sveriges historia. Den handlar om 1808-1809-års krig mellan Ryssland och Sverige.
Den är skriven redan 1969, och det känns lite grand i språket. Samtidigt är det en spännande historia, där en del strapatser mer blir till äventyr än plågsamma krigsskildringar. Dessutom har den lyckligt slut. Det kan ibland vara skönt.

Andreas Jonsson är sexton år 1808. Det är då kriget mellan Ryssland och Sverige bryter ut. Han bor i Härnösandstrakten, vid kusten. Familjen är fiskare och småbönder. Männen på pappans sida är starka karlar, något som förstås är viktigt när man använder sin styrka varje dag i arbetet.
Men den starka kroppen ska också föra Andreas ända till den fruktade ankarsmedjan på det Baltiska varvet utanför Sankt Petersburg i Ryssland.
Våren 1809 börjar det finnas ryska soldater i närheten av Härnösand och Andreas smyger på en grupp som kommit vilse på väg till Umeå. Under en period i kriget var nämligen Umeå ryskt, och kriget tar också slut i samband med slag i Sävar och Piteå.
Men det händer på hösten. Än är det vår och under smygandet blir Andreas tillfångatagen, satt på ett ryskt skepp och skickad till Sankt Petersburg. Det blir en tuff period i hans liv. Svält, hårt arbete, misshandel, fångläger - men också ett arbete i den ryske tsarens vedbod och ett besök i palatset.

”Flickorna hade sett de där planen förr. Det var inte något särskilt med dem.
’Vuxna som dödar varandra’, sa Parvana, och så vände hon sig åt andra hållet för att spana efter sin mamma.
’Jag dödar’, sa Leila.
Parvana tittade på henne.
’Jag dödar duvor’, sa Leila. ’Jag tycker inte om det, men det är inte svårt. Det måste vara mycket svårare att döda en get eller en åsna. Är det svårt att döda ett barn?” frågade hon plötsligt.

Parvana är på flykt från Kabul. Hon letar efter sin mamma och sina syskon som åkt till Mazar-i-Sharif dit kriget i Afghanistan också kommit. Under flykten har hennes pappa dött.
Parvana som nu är 13 år är alldeles ensam.
På vägen träffar hon andra barn. Bebisen som får namnet Hassan, pojken med ett ben Asif, och så flickan Leila, kanske sex år. De fortsätter gå tillsammans medan kriget bara blir värre och värre. Fler flygplan som bombar dag och natt.

Till sist kommer de fram till ett enormt stort flyktingläger där barnen får ett plastskynke de kan bo under. I sjuktältet får Hassan som håller på att dö av svält hjälp. Och Parvana träffar en av dem hon letat efter.

Den första boken om Parvana heter Den osynliga flickan. I Parvanas vandring skriver hon brev till sin kompis Shauzia. Om henne kan man läsa i Lerlägret. Boken utspelar sig i början av 2000-talet när USA går in i landet för att störta talibanerna, de som styr Afghanistan vid den tiden. Talibanerna är kända för att ha väldigt hårda regler för flickor som inte får gå i skolan och ska ha en burka, en slags jättestor klänning som börjar på huvudet och gömmer hela kroppen, på sig när de träffar främmande män. Pojkar får röra sig friare men föräldrar bestämmer vem man ska gifta sig med.

FAKTA !
De senaste 30 åren har det pågått många olika krig i landet, och det är fortfarande oroligt. Den 7 november 2009 skulle man ha röstat om en ny president, men hade bara en kandidat då den andre inte ville vara med längre. Han tyckte att man hade fuskat i början av valet.